Ångest

En kväll förra veckan gick jag ut med Lilian för att hon skulle somna. Jag gick förbi min gammla högstadieskola och började tänka på hur det var att vara tonnåring. Jag tänkte att jag så gärna skulle vilja prata med mig själv när jag var 14-15 år. Det finns så mycket jag skulle vilja säga. Minns hur det viltigaste som fanns var att bli omtyckt av alla, att inte sticka ut. Dom tuffaste skrek i korridorerna, sket i lektionerna, stod i rökrutan och drack folköl på eftermiddagarna och blev aspackade... I mellanstadiet hade dom varit mina bästisar, men sen blev mina kompisar sådana som gjorde lexorna, hallå hur töntigt var man inte liksom... Hahaha ja ett allvarligt snack skulle jag ha med mig själv!!!

Gymnasiet var himmelriket!! Som jag kommer ihåg hade jag skitkul varje dag!! Livet lekte och allt var som en enda fest.

Sen kom liksom vuxenlivet...Ångesten smög sig på. Jag har haft så mycket ångest av alla det slag. Panikångest, smygångest, psykbryt, aggretionsproblem och fan och hans moster!!! Det slutade efter några år på psykakuten, jag fick lyckopiller=). Tre veckor efter det blev jag gravid och ångestfanken har lyst med sin frånvaro sen dess. Jag har inte tid att krampa längre. Nu får jag inte längre tokångestpanik och ligger som en bebis och gråter om tröjan inte sitter perfekt utan är jätteglad om den inte är ut o in... Dammkonrnen i hörnen som jag såg som mina största fiender (min psykolog trodde mig inte, en 22 årig tjej bryr väl sig inte om damm..) är nu mina bästa vänner, för vem orkar slösa energi på sånt när man har två underbara ungar som man kan leka och gosa med???

Vilket deppinlägg. Vill bara säga att livet inte bara var pisspanik utan jag hade massa kul också!!